justanotherdaywithfredrika -

Blandade känslor...

Även idag varnar jag får långt inlägg om vad vi gjort!

Tisdagen den 15 januari 2013

Äntligen fick vi tvätta håret! Det kan höras sjukt, men ja, så är det här nere! Även om vi bara fick tvätta håret i en spann med vatten så har jag nog aldrig uppskattat att få ”duscha” så mycket förut. Jag har aldrig tänkt på det så direkt när jag varit hemma då man vet att vatten finns så fort man öppnar kranen eller duschen, men här nere är det liksom helt annorlunda. Man ska vara glad om man har några vattenhinkar om dagen, helt annorlunda jämfört med vad vi är vana vid. Efter det blev de frukost och sedan var det dags att vänta på Akuru så han kunde hämta oss och köra till skolan. Väl framme på skolan var det verkligen annorlunda jämför med hemma i Sverige. Hela skolan såg annorlunda ut, klassrummen och framförallt toaletterna som enbart var ett hål i marken. Jag tyckte att vi blev väl bemötta av personalen, det verkade som de verkligen sett fram emot att vi skulle komma. Dock kändes de väldigt konstigt och lite jobbigt eftersom vi inte kan kommunicera med dem så som vi brukar göra hemma i Sverige. Något som också känns lite jobbigt är om de pratar på Swahili och man själv inte förstår ett dugg, men men, what to do liksom. Vi är här för att se en annorlunda verklighet än vår egen, och det kan man med goda mått säga att det är.

Man fick väldigt många nya intryck efter dagen i skolan, både positiva och mindre positiva. Pedagogerna och deras undervisning var väldigt traditionell! Eleverna ställde sig upp varje gång där kom in folk i klassrummet och sa:

- Good morning teacher! Då läraren svarade:

- Godmorning, how are you? Och eleverna svarade:

- I´m fine, and how are you?

Alla eleverna var tvungna att ställa sig upp på en rad och räkna till 10 på engelska då ALL undervisning sker på engelska. Efter det fick alla sätta sig ner, sen fick de en och en gå fram till läraren vid tavlan och räkna till 10 inför resten av klassen. Kunde de inte räkna till tio fick de stå kvar där uppe och räkna tills de kunde det och detta gjorde de tills alla fått göra det och såhär fortsatte de i princip hela dagen.

Något jag tyckte var jobbigt att se var att redan på vår första dag i skolan kunde vi se att en pedagog slog en elev för hen inte satt stilla. Jag hade bara velat fråga varför hon gjorde så, men det är något som de gör i deras kultur och inget vi ska ifrågasätta, utan det var bara till att blunda för det och gå vidare, tyvärr. Men överlag vad jag tyckte om dagen idag var att den faktiskt var ganska jobbig. Det är först idag har jag verkligen har känt; vad gör jag här? De kändes jobbigt på praktikplatsen med alla nya intryck, att de slog eleverna, och att man inte är en av dem liksom, utan att vi bara är två blondiner från Sverige. Även om jag känner såhär nu så vet jag att jag kommer vara glad att jag gjorde detta när vi klarat dessa 12 veckorna, för detta är något, som jag tycker att alla borde få prova på eftersom det är så olikt vår egen verklighet. Än om det är jobbigt att man är långt ifrån sin familj och så vidare så kommer jag vara glad, att just jag fått denna chans att uppleva detta. Jag vet bara hur det är hemma, när man startar igång en ny termin med nya lärare, klasskamrater, nya tusen frågor som snurrar i huvudet om hur man ska klara av allt. Så detta är absolut ingenting nytt och jag tror att allt kommer kännas bättre efter att vi klarat av en vecka på praktiken då man kommit in i det mer, samtidigt som eleverna lär känna oss bättre, för det är ju faktiskt så att det inte bara är dem som är nya för oss, för vi är faktiskt minst lika nya för dem också.

Onsdagen den 16 januari 2013

I gårkväll när jag låg i sängen kände jag att jag faktiskt längtade lite efter dagen idag, jag var fortfarande så spänd på hur skolan och eleverna var eftersom man hade så många nya intryck igår. Inatt vaknade jag av att jag hörde en tjej skrika, och det var inte lite heller. Det hördes som värsta panik skriket och det var inte alls långt härifrån, riktigt läskigt var det. Men vad skulle man göra, vågade inte direkt gå ut och kolla vad det var som lät, kanske man själv hade hamnat i trubbel då, så det var bara till att vända sig och försöka somna om igen. Idag när vi vaknat och gjort oss i ordning gick vi ut och åt frukost, och först idag tyckte jag att vi fick prova på något märkligt, och det var stekt banan! De smakade inte äckligt, men heller inte det godaste jag ätit heller. Efter det kom Akuro och hämtade oss för att köra oss till skolan. Redan när jag hoppade ut ur bilden och hälsat på första pedagogen kändes det att denna dagen bara kunde bli bra, det kändes så mycket bättre än igår. Sedan var det tid att bege oss bort mot skolan. Akuro körde oss som vanligt och när vi kom till.

Dagen idag gick allmänt bättre och mycket fortare, alla skolans elever samlades på gården för att sjunga deras nationalsång vilket de tydligen gjorde varje onsdag. När de sjungit och gjort allt som de skulle fick jag och Rebecca presentera oss inför skolan så efter det kändes det som hela skolan var en och samma familj typ, att alla vågade komma fram till oss även om vi inte är i alla klasser. När vi var inne i klassrummet och barnen hade lek började ett barn slå ett annat, och av ren reflex sa jag Nej på engelska, flera gånger vilket jag kanske inte borde gjort. Skämdes som tusan men va fasen, pedagogerna blev inte arga, men de är ju inte så att man kommer säga ifrån i första taget eftersom det är så de arbetar här och jag borde kanske inte gjort så, men de bara kom ur mig eftersom vi i Sverige är vana vid att säga ifrån om det är någon som slåss.

Idag har jag också varit med om det sjukatse jag sett på länge. Den gemenskapen som eleverna har på skolan, eller skolan överhuvudtaget går inte att hitta på kartan i Sverige. Alla människor är så otroligt fina, snälla och omtänksamma. Efter skoldagen idag är jag helt förälskad i hela landet, deras människor som är så trevliga, deras gemenskap, eleverna, lärarna, ja, alla är så vänliga och är som en enda stor familj. Som bara idag i skolan innan alla slutade, när alla var ute och lekte, lekte de en ringlek med sång där de sjöng en låt till mig och Rebecca om att vi var snälla och att de älskade oss. Detta efter bara två dagar hos dem och tillsammans med dem. Snacka om att bli rörd alltså! Ja vad ska man säga, det kommer nog bli svårt att lämna detta ställe när dessa 12 veckorna har gått.